Varför sa jag inget?
Igår vid 00-tiden, när jag skulle hem och stod på medis och väntade på tåget såg jag en man och en kvinna några meter bort. Han tog tag i henne med mansgreppet (kraftigt tag i nacken med ena handen) och jag såg att han svor och skrek åt henne. Vi gick på tåget och jag såg till att gå in i samma dörr. De ställde sig i varsitt hörn av dörrparet, han glodde argt på hennes ryggtavla och hon stod och ansträngde sig från att inte börja gråta. Och i det tredje hörnet stod jag. Tyst. Varför? Jag vill så gärna säga nåt. Till henne. Till honom.(eller sparka honom hårt på speciellt utvalt ställe) Kanske hade det gjort saken värre när de kom hem och hon säkert skulle få sin behandling för att hon kanske pratat med fel kille eller överhuvudtaget sett åt någon annans håll än hans. Två finklädda personer, säkert högt uppsatta, så förtryckt. Ja, det farligaste stället för kvinnor och barn att vistas i är just inom familjens fyra väggar.
DN söndag började en artikelserie idag om det nya folkhemmet. Först ut var Bitterfittans författare Maria Sveland. Mycket läsvärt. Tack världen för att jag slipper vara hetero. Det verkar jävligt trist.