Annika

Denna vecka har jag blivit riktigt rörd på jobbet två gånger. I måndags kom två av invandrargymnasiekillarna som jag har haft i simskola och simmade. Helt frivilligt. När vi träffade de i september första gången hade ingen av de varit i en simhall. Ingen kunde simma. Några hade aldrig badat. När vi slutade för några veckor sedan var 4 st simkunniga (200m) och de flesta kunde hjälpligt ta sig fram. Och när de nu kommer frivilligt och simmar (hände två gånger denna vecka) och hälsar på oss (och säger till sin polare: det här är mina tränare..) och man ser lyckan i deras ögon kan man inte känna annat än stolthet. Ja, det var det jag ville säga!